Revolution i dagens Sverige?

Jag tror att revolution i dagens Sverige är möjligt.

Men för att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera möjligheterna för en revolution i Sverige måste vi bryta med den gamla idén om en revolution som en landsomspännande insurrektion där över 51% av befolkningen tagit till vapen gemensamt. Ja, massorna gör revolution, men det kan ta fler sätt att uttrycka sig förutom att alla helt plötsligt i nån slags enad aktion tar till vapen. Faktum är att 51% av landets befolkning aldrig gemensamt kommer ta upp vapen, om de inte blir tvingade till det av den styrande statsmakten. Även revolutioner börjar i det lilla. Revolutioner brukar börja då folk i mindre områden tar upp sin kamp just där dom är verksamma eller bor. Revolutioner brukar sprida sig genom seger i mindre kamper.

Vissa menar att vi ska vara populistiska och anpassa oss till det folk tycker och tänker, inte avvika eller sticka ut, men vad är folkets vilja? Vad är den växande mentaliteten bland folket idag? I många områden i Sverige idag finns det ett starkt hat mot de statliga auktoriteterna. Man har inget tillit för den borgerliga staten. Där tror jag också vi snubblar på en rätt vanlig sak bland kommunister idag: Man hoppas och önsketänker att militär och polis ska ställa sig på våran sida i revolutionen. Nej, den situationen kommer inte. Sådant önsketänkande leder bara till nederlag och står i vägen för att vi ska kunna bygga en rörelse kapabel till revolution i dagens Sverige. Folket vill ha revolution, det är det vi måste inse. Men en stor del av folket har inte heller insett att den förändring dom talar om är just en revolution. Folket klagar konstant på kapitalismen och allt som kommer med den, man talar om förändring, och många unga tar även en militant hållning. Det är då ironiskt att kommunisterna i sitt försök att vara folkliga går just åt det andra hållet för att nå de revolutionära folken.

Låt oss ta exemplet ISIS. ISIS är inte bara våra fiender, det är också en grupp som visar på viljan hos många unga idag att föra revolution och att bekämpa imperialismen. Unga idag vill ha en tro, de vill ha hopp, något att kämpa för. Det är den så kallade vänstern som saknar detta mest idag. Men den enda stora grupp idag som inte får något utåtriktat stöd från stormakter är just ISIS. Nu ska vi inte gå in på vad dom faktiskt skapar för situation för imperialisterna, de slåss mot Amerikanska soldater och får inte stöd av Ryssland. Många ungdomar känner en vilja att kämpa, tyvärr är den grupp som visas upp i media och som för en “kamp”, om man nu vill kalla den det,  ISIS.

Vissa tror att vi anpassar oss till förhållandena när “högervindarna blåser” och vi antar en mer populistisk retorik eller talar mindre om våra ideal när det enda vi egentligen gör i de situationerna är att vi backar för fienden.

Många kommunister idag vill tro att revolutionen är något vi ska vänta på, något som kommer med tiden. Om man bara tänker efter lite vet vi att den inte kommer göra det. Eller visst, om en mycket lång tid brukar man ju säga att socialismen kommer komma av sig själv. Men då talar vi om ett par hundra år. Det tar helt bort värdet från oss att vara organiserade. Om vi vill ha socialism bör vi kämpa för den nu. Dessutom är det svårt för mig att se hur denna revolution om flera hundra år ska komma när allt kapitalismen gör idag är att stärka sin auktoritet och hegemoni i samhället. Det måste inte heller alltid gå framåt historiskt, jag tror inte att socialismen kommer av sig själv, jag tror att samhället kommer rasa totalt om vi inte för kampen. Vi måste välja mellan socialism och barbari, alla som insett detta har som ansvar att kämpa för socialismen.

Om vi då utgår ifrån att revolutionen inte skapar sig själv, då måste vi skapa den. Hur ska vi skapa revolutionen? Vi måste vara organiserade med revolutionen i åtanke, allt vi gör bör vara för att bygga förutsättningarna för revolutionen och stärka våran egna basområden. Det är nästan lika absurt att tala om en gemensamt koordinerad landsomspännande revolution som att tala om permanent revolution. Jag skriver nog mer om mina tankar kring att föra revolution i Sverige snart. Jag hoppas jag inte bara spretade runt och att jag klargjorde lite tankar.

Jag lever fortfarande

Ba så ni vet

Maos födelsedag

Idag är det 121 år sen Mao föddes. En framstående revolutionär.
Nu ogillar jag verkligen persondyrkan och nu är den kommunistiska rörelsen inte kanske den rörelse som har haft minst persondyrkan historiskt sett. De flesta ärliga Maoister vet att Maos personkult var överdriven.

Vi kan inte förlita oss på en individ i våran kamp. Jag tror som leninist på en ledning, men den kan ju inte bli ett självändamål. Det kan funka bra att samla folk kring en “stark individ” men det resulterar sällan i något gott, det har alltid slutat i nederlag. Dessutom är det jävligt omarxistiskt.

Det ska handla om idéerna inte individerna , det är det viktiga!

Hursomhelst, grattis Mao! Vissa kanske tycker det är absurt att gratta en död människa (Kan folk sluta säga “Mao är död”? Det är de flesta kända teoretiker), jag kan tänka mig att ni på samma sätt hade grattat Marx eller Bakunin utan någon som helst omtanke. Personkult är inte bara ett problem bland kommunister, den kan dessutom komma i både liten och stor skala.

Mao sitter fett gangster

Parlamentaristisk diskussion är irrelevant

Att vi ska ha långa diskussioner nu om hur sossarna borde styra eller hur F! hade vart en progressiv kraft i riksdagen känns helt irrelevant och onödigt. Det är meningslöst att kommunister ska diskutera riksdagspolitik, att tänka inom de parlamentaristiska ramarna är att helt enkelt ge upp. Alla partier upprätthåller det nuvarande systemet, det är det viktiga. Bara sådär kanske det framstår som “radikalism” för vissa, men de utgår ifrån en utgången standard. Att diskutera politiken i duman före revolutionen i Ryssland gick, det gick även att delta i duman, varför? Duman var nybildad och hade bildats utifrån en hård kamp och den politiska situationen i landet var knappast stabil, det gick att rakt ut skrika efter revolution och bolsjevikerna var redan inne i en revolutionär kamp. I ett land, där regeringen är fullständigt stabil och kontrollerad av reaktionära krafter där kommunisterna tänker komma in på socialdemokratiskt och reformistiskt vis, sen lugnt klaga lite på regeringen vet jag inte hur saker kommer förändras. För en kommunist ska inte frågan vara hur det kommer gå de kommande åren efter valet utan hur vi ska mobilisera folk till en kamp utanför och emot den borgerliga regeringen. Det handlar inte om dess uppsättning, det handlar om dess existens.

Vi måste förlita oss på våra egna krafter och utifrån det bygga den röda makten, vi måste utgå ifrån kampen för socialismen och att ständigt höja nivån på den kampen.

Det kan för all del vara intressant att diskutera de olika partierna, men partierna enskilt har ingen roll i vår kamp.

Lite spretande tankar kring russofilin och det ständiga knäböjandet för fienden

Det sker mycket runtom i världen, på platser där det finns aktiva och organiserade kommunister, frågan är vad de faktiskt gör. I första världen ser det inte så bra ut ut. Ryssland verkar för vissa fortfarande vara en bastion för socialismen till och med 20 år efter den stats-kapitalistiska regimen föll. Det finns ett slags hat mot väst som går över allt annat, enklare sagt: det är för många jäkla tankies. Vi kommunister kämpar för röd makt och socialism, vi bygger våra egna krafter. Men dessa så kallade kommunister i till exempel Donetsk som förlitar sig på separatisterna i sin kamp är helt galna. Vi kan inte förlita oss borgerliga stater och reaktionärer när vi ska bygga socialismen, de är inte en del av vår kamp, vi förlitar oss på oss själva och utvecklar vår egen kraft, jag kan inte säga detta nog med gånger. Denna russofoli som genomsyrar den “moderna” kommunistiska rörelsen är helt sjuk. Det är sant att väst-media bygger upp ett rysshat, men ryssarna är inte våra vänner för det, de kommer inte hjälpa oss bygga någon socialism. Ryssland kvarstår en imperialist-stat oavsett hur mycket demonisering väst-media ägnar sig åt. Allt är inte sant, men de har inte rätt för det.

Kommunister finns inte för att behålla status-quo, såsom de uppenbarligen försökt i Ukraina och Syrien, kommunister är inte här för att bara hata på USA och vurma allt som är emot dem. Vår kamp är kampen för socialismen, vi strävar alltid efter att gå framåt i vår kamp, inte regimvurma. Enhetsfronter och dylikt är mycket viktiga men kan man gå in i enhetsfront mot imperialism med imperialister? Och oavsett vad enhetsfronten gäller, ska enhetsfronten gå före kommunisternas egna mål?

Kort om maoismens folkkrigs-strategi

En utav maoismens allra viktigaste komponenter är teorin om folkkriget, en idé kring hur man ska föra en revolution jag tycker det är en viktig fråga att diskutera, därmed denna text

Folkkriget har grundidén att revolutioner inte är magiska ting som kommer fram ur intet, att de inte är något man väntar på utan något man bygger. Det är en process som inte kommer ske fort utan som kommer kräva stora ansträngningar under en lång tid.

Det kan vara svårt för många kommunister att svälja denna idé, att tänka på vad det kommer innebära. Detta är och har länge varit ett utav kommunisternas största problem under en lång tid. Man blir bekväm i sin passivitet. Det blir snarare till en hobby än en verklig övertygelse, man kan inte riktigt tänka sig deltagandet i en revolution som något potentiellt närliggande. Inte heller att ens utgå från revolutionen när man arbetar verkar funka för folk.

När vi talar om folkkrig talar vi om röd makt. Om att revolutionen kräver maktbaser, den kommer inte klara sig utan ett stöd, något att luta sig på. När vi talar om folkkrig talar vi om att diskutera revolutionen utanför ramarna som har skapats, utan den abstrakta aura man gett den, i tankarna. En revolutionär rörelse bör utgå ifrån att den arbetar för just en revolution, vi måste ha detta i tankarna. Utgå ifrån revolutionen för att kunna uppnå den! När revolutionen hamnar alltmer i bakgrunden i den kommunistiska rörelsen och den till slut tappar sin roll i den bli rörelsen värdelös.

Revolutionen måste byggas, att vi måste skapa förhållandena genom att stärka oss själva och våra basområden. Saker börjar alltid i det lilla, lika abstrakt som vissa tycker det är att tala om revolution idag, lika abstrakt är det att se på revolutionen som något, spontant, snabbt och lands-omsvepande där den socialistiska ordningen plötsligt är upprättad överallt. Och nej, vi ser inte på frågan om väpnad kamp som irrelevant heller, den kommer bli en nödvändighet en dag. Här tror jag maoister har tagit upp den viktiga frågan om vem som kommer slå det första slaget. Kommer borgarklassen hotas av en rörelse som väntar på att bli attackerad? Särskilt hotar en sådan rörelse sig själv, det blir ju bara frågan om något slags berättigande. En revolution inleds inte av staten, den inleds av revolutionärerna.

Vi har haft förhållanden i Sverige som lika gärna kunde ha lett till revolutioner, men ingen rörelse, i sin naivitet och väntan på att det magiska skulle hända, gjorde nåt. Hade de kunnat göra nåt? En av de viktigaste slutsatser man måste dra med denna teori till hands är nämligen att: En “revolutionär” rörelse som inte på något sätt gjort sig redo till att hantera och leda i en revolutionär situation aldrig kommer kunna göra det, eller ens för den delen kunna identifiera en sådan.

Den parlamentariska kampen

Kanske ett sent inlägg men jag tycker att det håller sig relevant

Det är många kommunister idag som tror på en parlamentarisk kamp, åtminstone på det som en del i kampen. Man refererar ofta till det Lenin sa och hur bolsjevikerna lyckades. Det finns stor hål i deras argumentation. Bolsjevikerna började som deltagare i duman, och då hade de redan gjort sig till en stark politisk kraft i landet genom militant och illegalt arbete, de hade redan erfarenheten av att förlita sig på sina egna krafter. De var redan oavhängiga. Och detta var inte heller vilket parlament som helst, det var inte ett stabilt eller etablerat parlament och det var ingen stabil situation i landet. Det är extremt dogmatiskt att snacka om hur bolsjevikerna deltog i duman som ett argument för att man själva ska delta i ett parlament som Sveriges. Alla revolutionärer som försökt har blivit korrumperade eller kuppade. Kommunister måste förlita sig på sina egna krafter, inte använda borgerliga maktorgan som sina egna. Det finns ingen chans att man som en verklig revolutionär skulle kunna använda detta parlament som nåt slags eget vapen för agitation, att delta i de borgerliga valen är enbart att försvara och stärka den borgerliga riksdagen.

Vissa kommunister talar om att vårt största problem är den “politiska apatin”, ska man se på det som något dåligt? Det är i verkligheten inte någon “politisk apati”, snarare ett hat mot den borgerliga parlamentariska politiken. Det är inte på något vis negativt när folk är trötta på ett korrumperat förtryckarsystem, det visar bara på stor revolutionär potential.

Vi ska inte tigga efter makt från borgerskapet, vi ska hota den!

Att fostra sig till kommunist (och “återfall”)

De senaste månaderna har jag inte tänkt eller hållit på med politik alls lika mycket som jag gjorde före det, och det finns många anledningar till detta, huvudsakligen sommarlovet. Det har nog samma effekt på de flesta aktivister fortfarande är det väldigt problematiskt.

Som kommunist, som någon som kämpar för ett nytt samhälle, baserat på nya ideal, nya sätt att organisera samhället på så måste man arbeta rätt mycket med sig själv, för som vi alla vet så är vi uppväxta i ett kapitalistiskt samhälle med en borgerlig hegemoni. Detta leder till att vi direkt drar slutsatser som utgår från att detta system är det rätta och att saker och ting ser ut på ett särskilt vis. Det är detta tänkande som de allra flesta av oss fostrats till. Det blir alltså våran politiska grundpelare som individer. Det är också det största problemet med att ta en paus: när man tänker i det allmänna brukar man fortfarande utgå från vad “majoriteten” av samhället och median säger om saker och ting.

Detta är varför individualism är så problematisk, det kan aldrig och kommer aldrig finnas en sådan individuell frihet som man talar om eftersom att det alltid finns en kollektiv tanke som påverkar oss, vi drar trots allt våran världsåskådning från vad andra sagt och gjort.

Som en kommunist bör man alltså enligt mig inte bejaka individen utan arbeta med sig själv och sitt tänkande, det innebär inte att du ska sluta lyssna på all musik du gillar, sluta spela de spel du gillar eller vara med de människor du gillar, det innebär att en stark övertygelse som sitter fast i sinnet inte är något negativt, det är en väldigt positiv drivkraft. Man måste spetsa till sitt spjut i kampen mellan den reaktionära och revolutionära individen.

Tillbaka

Nu kommer jag börja skriva inlägg på bloggen igen! Det har vart ett långt avbrott huvudsakligen på grund av tekniska svårigheter men även lovet då jag inte haft lika mycket möjlighet för politisk aktivism. Det tär lite på det politiska sinnet när man inte kan vara aktiv, i och med att jag inte kunnat skriva på bloggen har jag inte heller kunnat uttrycka mina tankar lika mycket vilket också påverkat mig. Men nu ska det bli förändring här omkring!

Its the return of the Mack, Im still alive just like 2pac

Skepta-That’s not me

Att rationalisera kring stödet för det borgerliga våldsmonopolet

En sak jag märkt som gör mig riktigt irriterad är när kamrater argumenterar för polisen och då använder man ofta ett jävligt opolitiskt argument som: “Vi måste ha någon som löser brotten i samhället, vi måste ha nån som håller ordning i samhället”. Har de missat vad det hela handlar om från början? För de flesta “vanliga arbetare” har polisen nästan aldrig varit till hjälp, de har inte tjänat syftet som försvarare utan snarare som förövare. De har alltså glömt varför de typ överhuvudtaget blivit kommunister, iallafall definitivt varför de inte blev sossar, då hade jag ändå fattar. Polisens huvudsakliga syfte är att med våld försvara staten, därför är dessa en grupp vi kommer behöva ta oss förbi med våld för att överhuvudtaget nå statsmakt, såklart att det kommer råda en kaotisk situation då, en revolution är våldsam och kaotisk, men mycket organiserad. Då kommer den andra invändningen: “Men vi kommer ha en polis under socialismen med”. Varför är man ens kommunist om man skulle säga något sånt här? Vi måste göra skillnad på reaktionära och revolutionära auktoriteter, på socialismen och kapitalismen, bara för att vi har kvar institutioner från det kapitalistiska systemet (som vi med tiden måste avskaffa) så är det inte samma sociala och ekonomiska system. Dessutom måste vi inse att vi inte bara kan ta dagens polis och sätta en röd stjärna på den, det måste vara en polis knuten till folket precis som militären, det måste vara auktoriteter vars bänd med folket ständigt blir starkare tills de upplöses helt som auktoriteter och deras agerande blir en naturlig del av kollektivet.

Ja, under socialismen finns en stat, ja under socialismen finns en polis. Ska vi stödja dagens stat därför? Vilken logik! Men så har visst många tänkt. Detta kanske är just ett av gammel-leninsimens stora problem, man fokuserar sig så mycket på idén om auktoriteter att de till slut blir ett självändamål. Det är värt att skriva lite mer om senare.