Monthly Archives: April 2014

Lite flumm kring staten

Jag vettefan, det e en snygg bild

Tänkte att jag kan skriva två inlägg idag eftersom jag just kom på mig själv när jag rabblade om staten.

Staten är ett organ för klass-styre. Staten är den högsta institutionen för att utöva makt och organisera samhället. Staten kan representera olika klasser, men den kan i alla fall bygga en byråkrati. Jag tror att erfarenheterna från tidigare socialistiska stater inte direkt kan kallas för resultat utav de ideologier som ledde, det är rätt jävla omarxistiskt (enligt mig). Vi måste se på dessa länders situationer och tidigare politiska system, många av de hade aldrig tidigare haft ens en stat eller så haft de haft väldigt repressiva fascist-regimer före sig och det påverkade såklart. Det vi kan säga är att de flesta inte hade någon ny modell för en stat att utgå ifrån utan bara byggde på det som fanns. Med en stat kommer alltid faran av byråkratisering. En socialistisk stat kan aldrig låta sig bli en isolerad sådan. Denna stat måste vara en ny stat, en arbetarklassens stat, inte bara en stat ledd av ett visst kommunistiskt parti. Staten måste utveckla fler organ för arbetarmakt, staten får inte låsas in i byråkratiska metoder utan måste istället bli till en alltmer oviktig del av samhället som ska ersättas av nya organ för organisering. Kommunismen är inget man en dag säger att man uppnått, att gå från socialism till kommunism är en process.

Jag har inte ens kollat igenom denna text, sorry.

Advertisements

Om militans och revolutionärt arbete

Jag tänker gå lite kort igenom vad jag tycker om vissa “militanta” människor inom vänstern. Jag tänker också ta upp “fredliga” kommunister om ett tag.

De flesta som läser denna blogg kan nog gå med på att vi ska ha en revolution, på att denna revolution kommer att vara ett våldsamt störtande av den nuvarande regeringen. Men överväldigande majoritet av dessa kamrater är inte kapabla till att diskutera mer än att revolutionen kommer, man tänker aldrig kring hur denna skulle se ut. Man har aldrig tänkt sig att den kanske kommer.Man ser på revolutionen som något abstrakt. Det finns uppenbarligen någon koppling mellan detta och rädslan att kallas för sekterist. Man tror att det är verklighetsfrånvänt att diskutera revolutionen. Vore det inte i såna fall verklighetsfrånvänt att överhuvudtaget tro på en revolution? En revolution kräver mer än ett erkännande. En revolution måste genomföras, den måste initieras, den måste ha ett mål. Vi behöver en revolutionär strategi och måste definitivt se vad vi gör i förhållande till just denna revolution. Revolutionen sker inte spontant även om den kan påverkas av ett flertal spontana uppror, en revolution kräver verkligt initiativtagande. Vi har sett embryon till revolutionär kamp i olika spontana kamper men utan mål och ledning har dessa stått stilla, utan att ledningen har en strategi har den förfallit. Revolutionära organisationer kan inte bara kalla sig revolutionära så är det nog med det, det krävs att de har en revolutionär taktik och strategi, det krävs att de deltar i och initierar verkliga kamper. Revolutionära partier och grupper som har kommit nån vart har även insett detta, jaja, nu tror jag min rant är klar, jag ska nog skriva lite mer om militans.

Dokumentär om Naxaliter av Naxaliter (tror jag)

I brist på något bättre att skriva och eftersom jag vart så inaktiv på det senaste så kände jag för å bara visa att jag lever. Kollar på detta just nu,

Jag har inget att säga eftersom jag nyss börjat. Ja, man kan väl iallafall kommentera Naxaliterna i sin helhet. Naxaliterna är bara en av de maoistiska rörelser över världen som för en väpnad kamp mot staten. Om något skulle legitimera Maoismens existens så är det dess uppenbara närvaro i revolutionära rörelser över hela världen, särskilt i Asien. Stödet till Naxaliterna är även något som inte enbart Maoister kan enas kring, man kan höra sympatier till Naxaliterna ända från anarkistiska grupper till de stenhårdaste stalinisterna. Kanske ska skriva ner lite tankar som faktiskt har någon relevans sen.

Ännu en gång om själviskhet och kapitalismens naturliga grund i samhället

Ok, nu känner jag mig lite mer entusiastisk och jag ska skriva om samma ämne med vilket jag tror att jag faktiskt startade den här bloggen. Nämligen själviskhet, egoism och liknande.

Jag och några kamrater hade återigen en rätt allmän diskussion om kommunism med ett par människor som jag känner. Så klart var ett utav de första argumenten om varför kommunism inte funkar att vi är själviska, vi vill inte dela med oss. När detta argument ifrågasattes så kom inget svar, det gick inte att få fram. Ännu ett typiskt exempel på hur den borgerliga hegemonin fungerar. Vi accepterar den rådande ordningen med lite dogmatiska argument som inte ens vi själva fattar logiken bakom.

Vi väljer också att se på det som naturligt att ett företag fungerar bättre när det styrs av en enskild individ och har aldrig ens tänkt tanken att till exempel en fabrik styrd av arbetarna själva kanske funkar bättre. Det är också kul eftersom att kommunismen alltid får en massa skit för påstådda envåldshärskare medans kapitalismen de facto bygger på envåldshärskare. Om något är en diktatur så är det fan arbetsplatsen.

Välgörenhet

Detta kommer bli ett kort inlägg om hur idiotiskt det är när man hyllar t.e.x. en kändis för att den ger lite pengar åt fattiga barn i länder drabbade av imperialism:

Det gör mig alltid lika irriterad när folk tjatar om sån här skit. De människor som stödjer sig på detta systemet, de människor som upprätthåller detta system av förtryck blir hyllade för att de kompenserar lite för ett fåtal personer. Vi ser alltså inte på problemet som något man verkligen kan avskaffa. Det visar verkligen hur djupt rotad den borgerliga hegemonin är, vi tänker inte på att de som gör detta är en del av systemet som överhuvudtaget har skapat dessa problem, det känns bara som en naturlig del av samhället, världen är i ett oföränderligt tillstånd av ojämlikhet och lidande. Det är nog huvudsakligen eftersom att de flesta inte tänker på samhället på detta viset, man tittar på dag för dag och isolerar sig från självaste systemet. Därför kanske det också är bättre att organisera folk i vardagspolitik, i frågor som berör de, på arbetsplatsen eller bostadsområdet. Jaja, tillbaka till dagens tema. Har inte så mycket mer att säga, drar ett Marx-citat för att avsluta det helt enkelt:

Det är en nödvändig förutsättning för kapitalet, att det existerar en klass som inte äger något annat än sin arbetsförmåga.

Revolutionär Organisering

Jag hoppas att skriva en längre text om detta snart, det är ett av de mest relevanta (och bredaste) ämnen som finns.

Jag tänker för det första ta upp formerna för organisering. Många partikommunister ser partibygget som den omedelbara uppgiften, man har oftast byggt organisationer som själva strävar efter att bli partiet. Det blir väldigt problematiskt. Jag tror på partibygge men inte på att en särskild organisation ska bygga ett helt nytt parti, vi är inte ännu i en sådan situation att vi kan skapa ett stort revolutionärt parti. Det som är viktigt för oss nu är att stärka banden mellan olika revolutionära grupper och bygga en enhet ur vilken det nya partiet kan uppstå. Det är naturligt för ett parti att sträva efter inflytande, efter makt, det är en av huvudanledningarna till att de flesta revolutionära partier i längden blivit revisionistiska och reformistiska, de har bara blivit byråkratiska apparater eftersom att de inte haft en sådan situation att de kan ha ett verkligt revolutionärt arbete. Idag måste vi alltså kunna organisera oss på lokal nivå, gräva där vi står och ur det bygga en större enhet på nationell nivå. Vi kan inte, särskilt inte i detta stadiet utgå från nationella riktlinjer gällande våran organisering, situationen ser helt annorlunda ut på olika platser, såklart går ändå vissa saker att applicera.

En annan viktig fråga är arbetsformer. Arbetsformer är och får aldrig bli dogmer. Vi måste kunna utveckla även de. Vi måste alltid utvärdera det vi gör och inte hålla oss till något bara för att vi känner oss bekväma med det. Många sitter fortfarande fast i att sälja tidningar och rituellt gå på helt meningslösa möten. Många utav de nuvarande arbetsformerna passiviserar och ger oss heller inte någon framgång. Det stora problemet är att våra nuvarande arbetsformer är inåtvända och inte engagerar oss i verkliga kamper. Vi måste som jag förut sagt gräva där vi står och utgå från vilka problem som finns för att kreativt utveckla nya arbetsformer.

Mer kommer strax…

 

Nostalgisk klassanalys

Varning! Anti-Leninister kan känna sig förolämpade!
Många inom vänstern tänker fortfarande på industriarbetare när de tänker arbetare, de ser fortfarande industriproletariatet, ett nu priviligerat skikt av arbetarklassen som det mest revolutionära. Idag faller fler och fler ner i trasproletariatet, ett skikt inom arbetarklassen som också ökar i revolutionär potential, det är idag trasproletariatet som har lett de största upproren i Sverige. Många gammelkommunister svarar då med att det var omedvetna och meningslösa uppror. Ja! Om kommunisterna skiter i att agitera och organisera så kommer ingen eller någon annan att göra det. Och någon annan är i 99% av fallen fascister eller fundamentalister. Folk blir inte kommunister av sig själva, de blir inte revolutionärer av sig själva. Hur fan hade den ryska revolutionen gått om bolsjevikerna (eller någon annan fraktion) suttit och väntat på att folk skulle bli revolutionärer. Vi måste agitera, vi måste organisera, inte heller cellerna på industrierna kom till av sig själva. Det jag tror jag försöker komma fram till är att industriprollar inte är mer revolutionära av sig själva.
Jaja, tillbaka till industriromantiken. Den nostalgiska klassanalysen är inte enbart onödig men också kontraproduktiv. Kamrater undervärderar sig själva, man har på nåt sätt inbillat sig att enbart en industriarbetare kan cellorganisera och strejka. Då tror inte heller dessa kamrater på att organisera på sina egna arbetsplatser eftersom att de anser det vara ”fel plats”. Det går dåligt från början när man fotrsätter följa denna gamla klass-analys och man vägrar annpassa sig, det innebär att man aldrig kommer kunna gå framåt, som med all dogmatism. En sista grej, jag hatar inte på industriarbetare, jag kallar de inte för småborgare och jag förnekar inte att de är just arbetare.