Kort om maoismens folkkrigs-strategi

En utav maoismens allra viktigaste komponenter är teorin om folkkriget, en idé kring hur man ska föra en revolution jag tycker det är en viktig fråga att diskutera, därmed denna text

Folkkriget har grundidén att revolutioner inte är magiska ting som kommer fram ur intet, att de inte är något man väntar på utan något man bygger. Det är en process som inte kommer ske fort utan som kommer kräva stora ansträngningar under en lång tid.

Det kan vara svårt för många kommunister att svälja denna idé, att tänka på vad det kommer innebära. Detta är och har länge varit ett utav kommunisternas största problem under en lång tid. Man blir bekväm i sin passivitet. Det blir snarare till en hobby än en verklig övertygelse, man kan inte riktigt tänka sig deltagandet i en revolution som något potentiellt närliggande. Inte heller att ens utgå från revolutionen när man arbetar verkar funka för folk.

När vi talar om folkkrig talar vi om röd makt. Om att revolutionen kräver maktbaser, den kommer inte klara sig utan ett stöd, något att luta sig på. När vi talar om folkkrig talar vi om att diskutera revolutionen utanför ramarna som har skapats, utan den abstrakta aura man gett den, i tankarna. En revolutionär rörelse bör utgå ifrån att den arbetar för just en revolution, vi måste ha detta i tankarna. Utgå ifrån revolutionen för att kunna uppnå den! När revolutionen hamnar alltmer i bakgrunden i den kommunistiska rörelsen och den till slut tappar sin roll i den bli rörelsen värdelös.

Revolutionen måste byggas, att vi måste skapa förhållandena genom att stärka oss själva och våra basområden. Saker börjar alltid i det lilla, lika abstrakt som vissa tycker det är att tala om revolution idag, lika abstrakt är det att se på revolutionen som något, spontant, snabbt och lands-omsvepande där den socialistiska ordningen plötsligt är upprättad överallt. Och nej, vi ser inte på frågan om väpnad kamp som irrelevant heller, den kommer bli en nödvändighet en dag. Här tror jag maoister har tagit upp den viktiga frågan om vem som kommer slå det första slaget. Kommer borgarklassen hotas av en rörelse som väntar på att bli attackerad? Särskilt hotar en sådan rörelse sig själv, det blir ju bara frågan om något slags berättigande. En revolution inleds inte av staten, den inleds av revolutionärerna.

Vi har haft förhållanden i Sverige som lika gärna kunde ha lett till revolutioner, men ingen rörelse, i sin naivitet och väntan på att det magiska skulle hända, gjorde nåt. Hade de kunnat göra nåt? En av de viktigaste slutsatser man måste dra med denna teori till hands är nämligen att: En “revolutionär” rörelse som inte på något sätt gjort sig redo till att hantera och leda i en revolutionär situation aldrig kommer kunna göra det, eller ens för den delen kunna identifiera en sådan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s