Monthly Archives: July 2014

Att rationalisera kring stödet för det borgerliga våldsmonopolet

En sak jag märkt som gör mig riktigt irriterad är när kamrater argumenterar för polisen och då använder man ofta ett jävligt opolitiskt argument som: “Vi måste ha någon som löser brotten i samhället, vi måste ha nån som håller ordning i samhället”. Har de missat vad det hela handlar om från början? För de flesta “vanliga arbetare” har polisen nästan aldrig varit till hjälp, de har inte tjänat syftet som försvarare utan snarare som förövare. De har alltså glömt varför de typ överhuvudtaget blivit kommunister, iallafall definitivt varför de inte blev sossar, då hade jag ändå fattar. Polisens huvudsakliga syfte är att med våld försvara staten, därför är dessa en grupp vi kommer behöva ta oss förbi med våld för att överhuvudtaget nå statsmakt, såklart att det kommer råda en kaotisk situation då, en revolution är våldsam och kaotisk, men mycket organiserad. Då kommer den andra invändningen: “Men vi kommer ha en polis under socialismen med”. Varför är man ens kommunist om man skulle säga något sånt här? Vi måste göra skillnad på reaktionära och revolutionära auktoriteter, på socialismen och kapitalismen, bara för att vi har kvar institutioner från det kapitalistiska systemet (som vi med tiden måste avskaffa) så är det inte samma sociala och ekonomiska system. Dessutom måste vi inse att vi inte bara kan ta dagens polis och sätta en röd stjärna på den, det måste vara en polis knuten till folket precis som militären, det måste vara auktoriteter vars bänd med folket ständigt blir starkare tills de upplöses helt som auktoriteter och deras agerande blir en naturlig del av kollektivet.

Ja, under socialismen finns en stat, ja under socialismen finns en polis. Ska vi stödja dagens stat därför? Vilken logik! Men så har visst många tänkt. Detta kanske är just ett av gammel-leninsimens stora problem, man fokuserar sig så mycket på idén om auktoriteter att de till slut blir ett självändamål. Det är värt att skriva lite mer om senare.

Advertisements

Att göra paroller av kampen

Svenska kommunister vill ofta himla med den ”konkreta kamp” man för och hur andra inte gör något annat än pratar. I verkligheten gör inte Svenska kommunister så mycket annat heller. Svenska kommunister har verkligen fastnat i en rutin av att föra hela sin kamp genom paroller. Låt mig klargöra att paroller i sig inte är något dåligt och att de är en bra metod för att samla folk men de samlar inte och får sin kraft av sig själva vilket många kommunister idag tycks tro. Det är genom att vi faktiskt deltar i olika kamper och där tar upp våra paroller som vi sprider de och ger de kraft, det är när vi organiserar som vi tar upp de. Vi kan inte ha ord och ingen handling. Vad är en paroll utan att man anpassar den i praktiken?
Om vi till exempel i vår organisation hittar en fråga som vi vill ta upp så ska vi inte förhasta oss och bara göra en paroll, vi måste veta hur vi kan organisera oss kring frågan. Idag är kanske det bästa man gör något som ger uppmärksamhet åt frågan och organisationen, men inget som någon faktiskt påverkas av, något som ger oss tillit, detta kan också till en stor del vara därför att många bara ser kampen på en nationell nivå medans vi verkligen bör föra vår kamp så lokalt som möjligt som på arbetsplatsen eller skolan. Då blir masslinjen extremt viktig för oss. Vi måste lyssna till vad folk tycker, inte bara till oss själva. Att bara lyssna till oss själva skapar en isolerad organisation som aldrig kommer kunna påverka något och som aldrig kommer ha en betydelse i klasskampen.

Hotet från staten (kort)

När man diskuterar med vissa kamrater om det revolutionära våldet och den väpnade kampen så kommer många med en massa invändningar om hur vi skulle bli “helt krossade” eller hur staten kommer gå till attack. Såklart att staten kommer försvara sig själv när vi går till attack. Är det någon gång den inte kommer det? Ska vi vänta tills staten är ok med det? Den stunden kommer aldrig. Ska vi vänta till stunden då alla plötsligt gör uppror, den stunden kommer aldrig av sig själv och det kommer mötas med minst lika mycket våld. Den som har en defaitistisk inställning gällande den väpnade kampen är knappast revolutionär. Vi slåss med vapen för att vinna en väpnad kamp mellan oss och våran fiende. Inte för att vi tycker om vapen. När väpnad kamp inleds så lägger aldrig staten så mycket resurser på att krossa den, det trappas upp med att vi går framåt. Folk har en förvrängd bild av hur väpnade kamper har sett ut genom tiderna, jag tror själv att den bästa lösningen är att vi studerar denna frågan mer.