Om den moderna vänsterns självdestruktivitet

Man kan ta fram många orsaker till varför vänstern idag, eller, ja, iallafall under de senaste, minst 20 åren har varit så instängd och så inkapabel till handling. Dels så kommer det självklart olika svar ur olika strömningar, jag väljer att se på själva rörelsen. Det finns nämligen ett grundläggande problem inom vänstern, dess självdestruktivitet. Det är såklart omöjligt att bara isolera sig från det nuvarande ekonomiska och sociala systemet, det är inte heller något man borde vilja göra.

Det finns vissa strömningar inom vänstern som tror att man genom en sådan isolering som jag talar om, kan uppnå det nya samhället. Dessa strömningar brukar aktivt uppmana till att man ska bygga sin egen identitet över allt annat, det är alltså fullt ut individualistiska rörelser. Man enas under ett hat mot samhället, istället för att enas under ett hat mot det nuvarande samhällssystemet. Dessa rörelser skapar istället för att bygga gemenskap med folket en isolering av sig själva från omvärlden.

Det finns idag inom nästan hela den moderna vänstern ett slags hat mot det ideologiska och mot det som strävar efter kollektiv kamp, den nuvarande vänstern prioriterar till en stor del identitets-frågor, vissa organisationer och grupper mer än andra. Många ser ner på strävan efter enhet, för de handlar till den största delen om en strävan efter identitet. Man ser på individualismen* som något revolutionärt, som det som ska leda rörelsen framåt, i minst dåliga fall ses det som någonting nyttigt. Det grundläggande problemet med detta individvurm, särskilt i det exempel jag gav är att det motsäger sig självt, det är kapitalismen som har lett till den individualiseringsprocess vi ser i samhället, detta är inte hälsosamt, det  låser in folk, skapar apati, depression, denna form av fria individ bryter bara ner och isolerar. Därför har vänstern själv många gånger tagit kål på sina egna, det har kommit in aktiva kamrater, med mycket vilja men resten av kollektivet har försvagat dessa kamrater i denna fria individens namn, principer dör fort bort, “Man måste ju få ha kul.”, man blir omotiverad till faktiskt politiskt tänkande, “Jag vill inte sitta och snacka om vad en massa skäggiga gubbar sa” (ja, jag vet att personkulten förmodligen är den högsta formen av individvurm, kanske bara jag som hört den, hehe).

Visst, jag gillar också att spela drakar och demoner och att lyssna på krust-punk, och vi ska inte skapa nån slags “hivemind”, jag är liksom inte emot fritt tänkande och alternativa kulturer, men det är inte kring detta vi ska bygga våran rörelse. Dessutom är jag inte bättre själv, jag känner mig faktiskt lite krigsskadad av detta, det är nog därför jag skrev artikeln, förmodligen bara jag som vill komma på ursäkter för mig själv

Del 2 kommer förmodligen någon gång kanske möjligtvis kanske…

*Individualism: Den individualism jag talar om är inte samma som det aktiva medvetna fokuset på en själv utan det allmänna erkännandet av individen som det högsta i samhället, man kan argumentera att många anarkister baserar sin politik på detta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s