Att rationalisera kring stödet för det borgerliga våldsmonopolet

En sak jag märkt som gör mig riktigt irriterad är när kamrater argumenterar för polisen och då använder man ofta ett jävligt opolitiskt argument som: “Vi måste ha någon som löser brotten i samhället, vi måste ha nån som håller ordning i samhället”. Har de missat vad det hela handlar om från början? För de flesta “vanliga arbetare” har polisen nästan aldrig varit till hjälp, de har inte tjänat syftet som försvarare utan snarare som förövare. De har alltså glömt varför de typ överhuvudtaget blivit kommunister, iallafall definitivt varför de inte blev sossar, då hade jag ändå fattar. Polisens huvudsakliga syfte är att med våld försvara staten, därför är dessa en grupp vi kommer behöva ta oss förbi med våld för att överhuvudtaget nå statsmakt, såklart att det kommer råda en kaotisk situation då, en revolution är våldsam och kaotisk, men mycket organiserad. Då kommer den andra invändningen: “Men vi kommer ha en polis under socialismen med”. Varför är man ens kommunist om man skulle säga något sånt här? Vi måste göra skillnad på reaktionära och revolutionära auktoriteter, på socialismen och kapitalismen, bara för att vi har kvar institutioner från det kapitalistiska systemet (som vi med tiden måste avskaffa) så är det inte samma sociala och ekonomiska system. Dessutom måste vi inse att vi inte bara kan ta dagens polis och sätta en röd stjärna på den, det måste vara en polis knuten till folket precis som militären, det måste vara auktoriteter vars bänd med folket ständigt blir starkare tills de upplöses helt som auktoriteter och deras agerande blir en naturlig del av kollektivet.

Ja, under socialismen finns en stat, ja under socialismen finns en polis. Ska vi stödja dagens stat därför? Vilken logik! Men så har visst många tänkt. Detta kanske är just ett av gammel-leninsimens stora problem, man fokuserar sig så mycket på idén om auktoriteter att de till slut blir ett självändamål. Det är värt att skriva lite mer om senare.

Att göra paroller av kampen

Svenska kommunister vill ofta himla med den ”konkreta kamp” man för och hur andra inte gör något annat än pratar. I verkligheten gör inte Svenska kommunister så mycket annat heller. Svenska kommunister har verkligen fastnat i en rutin av att föra hela sin kamp genom paroller. Låt mig klargöra att paroller i sig inte är något dåligt och att de är en bra metod för att samla folk men de samlar inte och får sin kraft av sig själva vilket många kommunister idag tycks tro. Det är genom att vi faktiskt deltar i olika kamper och där tar upp våra paroller som vi sprider de och ger de kraft, det är när vi organiserar som vi tar upp de. Vi kan inte ha ord och ingen handling. Vad är en paroll utan att man anpassar den i praktiken?
Om vi till exempel i vår organisation hittar en fråga som vi vill ta upp så ska vi inte förhasta oss och bara göra en paroll, vi måste veta hur vi kan organisera oss kring frågan. Idag är kanske det bästa man gör något som ger uppmärksamhet åt frågan och organisationen, men inget som någon faktiskt påverkas av, något som ger oss tillit, detta kan också till en stor del vara därför att många bara ser kampen på en nationell nivå medans vi verkligen bör föra vår kamp så lokalt som möjligt som på arbetsplatsen eller skolan. Då blir masslinjen extremt viktig för oss. Vi måste lyssna till vad folk tycker, inte bara till oss själva. Att bara lyssna till oss själva skapar en isolerad organisation som aldrig kommer kunna påverka något och som aldrig kommer ha en betydelse i klasskampen.

Hotet från staten (kort)

När man diskuterar med vissa kamrater om det revolutionära våldet och den väpnade kampen så kommer många med en massa invändningar om hur vi skulle bli “helt krossade” eller hur staten kommer gå till attack. Såklart att staten kommer försvara sig själv när vi går till attack. Är det någon gång den inte kommer det? Ska vi vänta tills staten är ok med det? Den stunden kommer aldrig. Ska vi vänta till stunden då alla plötsligt gör uppror, den stunden kommer aldrig av sig själv och det kommer mötas med minst lika mycket våld. Den som har en defaitistisk inställning gällande den väpnade kampen är knappast revolutionär. Vi slåss med vapen för att vinna en väpnad kamp mellan oss och våran fiende. Inte för att vi tycker om vapen. När väpnad kamp inleds så lägger aldrig staten så mycket resurser på att krossa den, det trappas upp med att vi går framåt. Folk har en förvrängd bild av hur väpnade kamper har sett ut genom tiderna, jag tror själv att den bästa lösningen är att vi studerar denna frågan mer.

Revolutionär determinism?

Jag har på den senaste tiden läst en del artiklar från olika grupper i världen som har fört folkkrig eller fortfarande gör det. Någonting man alltid märker är deras deterministiska inställning. Man märker särskilt detta hos Perus Kommunistiska Parti, de hade en klar inställning om hur folkkriget var ostoppbart. I princip alla som har fört sådana kamper har denna inställningen, ett bra exempel är från en intervju med en NPA-ledare “Because this is a peoples war, we will win”. Visst är det sant att just de mest framgångsrika grupper har haft denna inställningen men det skulle så klart vara idealistiskt att säga att inställningen själv lett de framåt, dock brukar en positiv inställning hjälpa grupper att få tillit hos massorna. Vi vet ju att en negativ inställning som inte ger några alternativ inte direkt har lett framåt. Dock tror jag det är viktigt att vi är medvetna om de problem vi ställs inför och vad som är ett nederlag, vad som är en framgång. Folkkriget kommer inte automatiskt att segra just därför att det är ett folkkrig, det vet vi nu mer än någonsin förut. Ett stort problem särskilt för Peruanerna var just att de inte kunde lösa de problem som de ställdes inför. De sa bara att allting gick bra, i och med detta kunde de inte utveckla en strategi eller analys för hur de skulle ta sig förbi de problem som uppkom. Den determinism som ofta används i dessa kamper är därför väldigt farlig. Determinismen får då en nästan kontrarevolutionär karaktär. Den tar helt bort koncept som självkritik eller någon slags problemlösning överhuvudtaget till förmån för en fantasi om oundviklig seger, på grund av detta tar determinismen en nästan direkt kontrarevolutionär karaktär. Man blundar för problemen ända in i slutet. Hur ska vi nå vår seger om vi inte ser vad det är som står i vägen för den???

Image

Stalinistisk Idealism

I en diskussion på facebook-gruppen “Revolutionary Communism” har det talats om Stalin och Stalinismen, huruvida den ens existerar. Det har kommit upp mycket bra idéer i denna diskussion men jag tycker att “stalinism finns inte”-linjen är jävligt jobbig och det är ofta Stalinister själva som kör på det. Denna linje kommer ofta ur tankar som: “Vi är inte emot Stalin och vi är tror inte på lögnerna om Sovjet, så varför ska vi tro på att Stalinism finns?”. Detta är en mycket naiv linje, man vill komma undan frågan om Stalinismen och den Leninistiska dogmatismen. Detta handlar inte om Stalin och det är inte en demonisering av Stalin utan det handlar om en kritik av många linjer som uppstod under Stalin-eran som ändå hade funnits där med en annan ledare eftersom vi ser på det som ett resultat av situationen. Men Stalinisterna själva tror att vi anklagar Stalin som individ, att vi är idealister. Egentligen bevisar de själva sin idealism, de kan inte hitta någon annan förklaring till kapitalismens återställande i Sovjet förutom att en liten klick lyckades smita sig in till makten. Jag var förra veckan i London och gick på en föreläsning som hölls av Grover Furr om hans bok: “Khrushchev Lied”, den annordnades av Dengisterna i CPGB-ML, det var trevliga människor men det blev nästan sorgligt att höra gamlingarna och hur förvirrade de var över revisionisternas maktövertagande, de kunde inte hitta en enda förklaring för det som hänt! De förstod inte! En sa typ på riktigt att klicken lyckes smita in i den ointagliga borgen. Detta är ett av Stalinismens (inklusive Leninismens) största problem, den kan inte lösa frågan om kontrarevolutionen och dess stoppande. Att institutionalisera kampen emot kontrarevolutionen har uppenbarligen inte i längden tjänat socialismen. Den har skapat en vägg mellan folkets kamp och partiets kamp.101_0045

Etablera MLM teoretiskt

Som jag sa i mitt förra inlägg så måste en kamp föras i Sverige för att teoretiskt etablera Maoismen. Det finns en stor missuppfattning idag om vad Maoism är. Om vi SOM MAOISTER vill kunna delta i den politiska debatten så måste vi etablera våran teori. Vi måste sprida våran övertygelse och visa vad vi verkligen menar. Om vi vill kunna påverka och kommentera saker så måste folk ha en förståelse för vad vi menar och vilka fan vi är. 

Därför uppmanar jag alla Maoister som läser denna blogg eller detta inlägg att snacka med mig, kanske vi kan starta en gemensam blogg eller liknande?

Maoism i Sverige?

När vi snackar Maoism i Sverige tänker de flesta på 1968, KFML/SKP och (r):arna. Jag hoppas att jag redan sagt detta förut, det var inte Maoistiska grupper! Maoism uppstod först på 80-talet då Perus Kommunistiska Parti antog det som sin officiella ideologi och spred den. Maoism (MLM) och Mao Tsetung-tänkandet (MTT) är två olika saker, MTT är en slags anti-revisionistisk Marxism-Leninism som accepterar Mao Tsetung som en del av denna ideologi. MLM tar upp Mao som en teoretiker som faktiskt utvecklat Marxismen-Leninsmen. Men det handlar inte bara om Mao, det handlar om den Maoistiska rörelsen, MLM utvecklas och har utvecklats med den Maoistiska rörelsen. Det har egentligen aldrig funnits en sån rörelse i Sverige förutom kanske det gamla VfSnP, de kan knappast räknas som en rörelse nu.
För mig är det inte en fråga om att det ska uppstå en Maoistisk rörelse i Sverige. Jag argumenterar inte för det. Något jag dock tycker är viktigt är att vi Maoister i Sverige faktiskt ska kunna etablera det som en verklig ideologi och aktuell internationell rörelse. Vi ska alltså kunna etablera MLM teoretiskt, detta kommer kräva mycket debatt och arbete. Vi i Sverige som är allvarliga med MLM måste ta upp kampen för våran övertygelse. Att etablera Maoismen är i huvudsaken viktigt eftersom att vi vill kunna delta i diskussionen inom den svenska vänsterrörelsen.