Kort om maoismens folkkrigs-strategi

En utav maoismens allra viktigaste komponenter är teorin om folkkriget, en idé kring hur man ska föra en revolution jag tycker det är en viktig fråga att diskutera, därmed denna text

Folkkriget har grundidén att revolutioner inte är magiska ting som kommer fram ur intet, att de inte är något man väntar på utan något man bygger. Det är en process som inte kommer ske fort utan som kommer kräva stora ansträngningar under en lång tid.

Det kan vara svårt för många kommunister att svälja denna idé, att tänka på vad det kommer innebära. Detta är och har länge varit ett utav kommunisternas största problem under en lång tid. Man blir bekväm i sin passivitet. Det blir snarare till en hobby än en verklig övertygelse, man kan inte riktigt tänka sig deltagandet i en revolution som något potentiellt närliggande. Inte heller att ens utgå från revolutionen när man arbetar verkar funka för folk.

När vi talar om folkkrig talar vi om röd makt. Om att revolutionen kräver maktbaser, den kommer inte klara sig utan ett stöd, något att luta sig på. När vi talar om folkkrig talar vi om att diskutera revolutionen utanför ramarna som har skapats, utan den abstrakta aura man gett den, i tankarna. En revolutionär rörelse bör utgå ifrån att den arbetar för just en revolution, vi måste ha detta i tankarna. Utgå ifrån revolutionen för att kunna uppnå den! När revolutionen hamnar alltmer i bakgrunden i den kommunistiska rörelsen och den till slut tappar sin roll i den bli rörelsen värdelös.

Revolutionen måste byggas, att vi måste skapa förhållandena genom att stärka oss själva och våra basområden. Saker börjar alltid i det lilla, lika abstrakt som vissa tycker det är att tala om revolution idag, lika abstrakt är det att se på revolutionen som något, spontant, snabbt och lands-omsvepande där den socialistiska ordningen plötsligt är upprättad överallt. Och nej, vi ser inte på frågan om väpnad kamp som irrelevant heller, den kommer bli en nödvändighet en dag. Här tror jag maoister har tagit upp den viktiga frågan om vem som kommer slå det första slaget. Kommer borgarklassen hotas av en rörelse som väntar på att bli attackerad? Särskilt hotar en sådan rörelse sig själv, det blir ju bara frågan om något slags berättigande. En revolution inleds inte av staten, den inleds av revolutionärerna.

Vi har haft förhållanden i Sverige som lika gärna kunde ha lett till revolutioner, men ingen rörelse, i sin naivitet och väntan på att det magiska skulle hända, gjorde nåt. Hade de kunnat göra nåt? En av de viktigaste slutsatser man måste dra med denna teori till hands är nämligen att: En “revolutionär” rörelse som inte på något sätt gjort sig redo till att hantera och leda i en revolutionär situation aldrig kommer kunna göra det, eller ens för den delen kunna identifiera en sådan.

Den parlamentariska kampen

Kanske ett sent inlägg men jag tycker att det håller sig relevant

Det är många kommunister idag som tror på en parlamentarisk kamp, åtminstone på det som en del i kampen. Man refererar ofta till det Lenin sa och hur bolsjevikerna lyckades. Det finns stor hål i deras argumentation. Bolsjevikerna började som deltagare i duman, och då hade de redan gjort sig till en stark politisk kraft i landet genom militant och illegalt arbete, de hade redan erfarenheten av att förlita sig på sina egna krafter. De var redan oavhängiga. Och detta var inte heller vilket parlament som helst, det var inte ett stabilt eller etablerat parlament och det var ingen stabil situation i landet. Det är extremt dogmatiskt att snacka om hur bolsjevikerna deltog i duman som ett argument för att man själva ska delta i ett parlament som Sveriges. Alla revolutionärer som försökt har blivit korrumperade eller kuppade. Kommunister måste förlita sig på sina egna krafter, inte använda borgerliga maktorgan som sina egna. Det finns ingen chans att man som en verklig revolutionär skulle kunna använda detta parlament som nåt slags eget vapen för agitation, att delta i de borgerliga valen är enbart att försvara och stärka den borgerliga riksdagen.

Vissa kommunister talar om att vårt största problem är den “politiska apatin”, ska man se på det som något dåligt? Det är i verkligheten inte någon “politisk apati”, snarare ett hat mot den borgerliga parlamentariska politiken. Det är inte på något vis negativt när folk är trötta på ett korrumperat förtryckarsystem, det visar bara på stor revolutionär potential.

Vi ska inte tigga efter makt från borgerskapet, vi ska hota den!

Att fostra sig till kommunist (och “återfall”)

De senaste månaderna har jag inte tänkt eller hållit på med politik alls lika mycket som jag gjorde före det, och det finns många anledningar till detta, huvudsakligen sommarlovet. Det har nog samma effekt på de flesta aktivister fortfarande är det väldigt problematiskt.

Som kommunist, som någon som kämpar för ett nytt samhälle, baserat på nya ideal, nya sätt att organisera samhället på så måste man arbeta rätt mycket med sig själv, för som vi alla vet så är vi uppväxta i ett kapitalistiskt samhälle med en borgerlig hegemoni. Detta leder till att vi direkt drar slutsatser som utgår från att detta system är det rätta och att saker och ting ser ut på ett särskilt vis. Det är detta tänkande som de allra flesta av oss fostrats till. Det blir alltså våran politiska grundpelare som individer. Det är också det största problemet med att ta en paus: när man tänker i det allmänna brukar man fortfarande utgå från vad “majoriteten” av samhället och median säger om saker och ting.

Detta är varför individualism är så problematisk, det kan aldrig och kommer aldrig finnas en sådan individuell frihet som man talar om eftersom att det alltid finns en kollektiv tanke som påverkar oss, vi drar trots allt våran världsåskådning från vad andra sagt och gjort.

Som en kommunist bör man alltså enligt mig inte bejaka individen utan arbeta med sig själv och sitt tänkande, det innebär inte att du ska sluta lyssna på all musik du gillar, sluta spela de spel du gillar eller vara med de människor du gillar, det innebär att en stark övertygelse som sitter fast i sinnet inte är något negativt, det är en väldigt positiv drivkraft. Man måste spetsa till sitt spjut i kampen mellan den reaktionära och revolutionära individen.

Tillbaka

Nu kommer jag börja skriva inlägg på bloggen igen! Det har vart ett långt avbrott huvudsakligen på grund av tekniska svårigheter men även lovet då jag inte haft lika mycket möjlighet för politisk aktivism. Det tär lite på det politiska sinnet när man inte kan vara aktiv, i och med att jag inte kunnat skriva på bloggen har jag inte heller kunnat uttrycka mina tankar lika mycket vilket också påverkat mig. Men nu ska det bli förändring här omkring!

Its the return of the Mack, Im still alive just like 2pac

Skepta-That’s not me

Att rationalisera kring stödet för det borgerliga våldsmonopolet

En sak jag märkt som gör mig riktigt irriterad är när kamrater argumenterar för polisen och då använder man ofta ett jävligt opolitiskt argument som: “Vi måste ha någon som löser brotten i samhället, vi måste ha nån som håller ordning i samhället”. Har de missat vad det hela handlar om från början? För de flesta “vanliga arbetare” har polisen nästan aldrig varit till hjälp, de har inte tjänat syftet som försvarare utan snarare som förövare. De har alltså glömt varför de typ överhuvudtaget blivit kommunister, iallafall definitivt varför de inte blev sossar, då hade jag ändå fattar. Polisens huvudsakliga syfte är att med våld försvara staten, därför är dessa en grupp vi kommer behöva ta oss förbi med våld för att överhuvudtaget nå statsmakt, såklart att det kommer råda en kaotisk situation då, en revolution är våldsam och kaotisk, men mycket organiserad. Då kommer den andra invändningen: “Men vi kommer ha en polis under socialismen med”. Varför är man ens kommunist om man skulle säga något sånt här? Vi måste göra skillnad på reaktionära och revolutionära auktoriteter, på socialismen och kapitalismen, bara för att vi har kvar institutioner från det kapitalistiska systemet (som vi med tiden måste avskaffa) så är det inte samma sociala och ekonomiska system. Dessutom måste vi inse att vi inte bara kan ta dagens polis och sätta en röd stjärna på den, det måste vara en polis knuten till folket precis som militären, det måste vara auktoriteter vars bänd med folket ständigt blir starkare tills de upplöses helt som auktoriteter och deras agerande blir en naturlig del av kollektivet.

Ja, under socialismen finns en stat, ja under socialismen finns en polis. Ska vi stödja dagens stat därför? Vilken logik! Men så har visst många tänkt. Detta kanske är just ett av gammel-leninsimens stora problem, man fokuserar sig så mycket på idén om auktoriteter att de till slut blir ett självändamål. Det är värt att skriva lite mer om senare.

Att göra paroller av kampen

Svenska kommunister vill ofta himla med den ”konkreta kamp” man för och hur andra inte gör något annat än pratar. I verkligheten gör inte Svenska kommunister så mycket annat heller. Svenska kommunister har verkligen fastnat i en rutin av att föra hela sin kamp genom paroller. Låt mig klargöra att paroller i sig inte är något dåligt och att de är en bra metod för att samla folk men de samlar inte och får sin kraft av sig själva vilket många kommunister idag tycks tro. Det är genom att vi faktiskt deltar i olika kamper och där tar upp våra paroller som vi sprider de och ger de kraft, det är när vi organiserar som vi tar upp de. Vi kan inte ha ord och ingen handling. Vad är en paroll utan att man anpassar den i praktiken?
Om vi till exempel i vår organisation hittar en fråga som vi vill ta upp så ska vi inte förhasta oss och bara göra en paroll, vi måste veta hur vi kan organisera oss kring frågan. Idag är kanske det bästa man gör något som ger uppmärksamhet åt frågan och organisationen, men inget som någon faktiskt påverkas av, något som ger oss tillit, detta kan också till en stor del vara därför att många bara ser kampen på en nationell nivå medans vi verkligen bör föra vår kamp så lokalt som möjligt som på arbetsplatsen eller skolan. Då blir masslinjen extremt viktig för oss. Vi måste lyssna till vad folk tycker, inte bara till oss själva. Att bara lyssna till oss själva skapar en isolerad organisation som aldrig kommer kunna påverka något och som aldrig kommer ha en betydelse i klasskampen.

Hotet från staten (kort)

När man diskuterar med vissa kamrater om det revolutionära våldet och den väpnade kampen så kommer många med en massa invändningar om hur vi skulle bli “helt krossade” eller hur staten kommer gå till attack. Såklart att staten kommer försvara sig själv när vi går till attack. Är det någon gång den inte kommer det? Ska vi vänta tills staten är ok med det? Den stunden kommer aldrig. Ska vi vänta till stunden då alla plötsligt gör uppror, den stunden kommer aldrig av sig själv och det kommer mötas med minst lika mycket våld. Den som har en defaitistisk inställning gällande den väpnade kampen är knappast revolutionär. Vi slåss med vapen för att vinna en väpnad kamp mellan oss och våran fiende. Inte för att vi tycker om vapen. När väpnad kamp inleds så lägger aldrig staten så mycket resurser på att krossa den, det trappas upp med att vi går framåt. Folk har en förvrängd bild av hur väpnade kamper har sett ut genom tiderna, jag tror själv att den bästa lösningen är att vi studerar denna frågan mer.